Av Frida
Var i slutet av förra året på en sorts konsultcasting på SIDA och i ett försök att bli ihågkommen nämnde jag under mina 30 sekunders presentation västafrikansk dans. Det ledde till att jag i pausen efteråt träffade Julia som också längtade till Västafrika, hon åkte sedan till ökenfestivalen i Mali – ett av våra drömresmål.
Småpratade med vår styrelseordförande Greger och det visade sig att hans svensk/engelska kusin sedan länge bor i staden Djenné där hon driver ett hotell byggt i lera. Djenné grundades på 1200-talet och hela gamla staden är uppsatt på UNESCO:s världsarvslista. Kusinen bloggar och ger värdefulla inblickar i livet i den lilla staden – en plats som definitivt är med på vår resrutt.
Pratade på lunchen häromveckan med ett par kollegor om att resa till länder där det råder reserestriktion från UD (något som alla gjort) och vi kom in på området i norra Mali. Det visade sig att en av kollegorna hade en kompis som sedan ett par år bor i Malis huvudstad Bamako. Samma ”Ida”, visade det sig två veckor senare, är även skolkamrat och nära vän till en annan kollegas fru… Skickade henne precis ett mail för att fråga lite om landet och säkerhetsläget uppe i norr.
Min resesyster Maria satt på pendeln och pratade med en kompis om vår resa. När kompisen gick av vände sig en av pendelresenärerna om och berättade att han inte kunde låta bli att lyssna på deras samtal då han själv rest runt mycket i Västafrika för flera år sedan. Maria åkte en extra station för att få fortsätta samtalet, jag förstår varför.
Att via dansen träffa människor som varit i Västafrika känns inte helt långsökt eller förvånande, men de verkar alltså finnas lite överallt omkring oss! Känslan av att världen är liten är ibland väldigt sympatisk och upplyftande.
En systerskapsresa 