8 mars och tillbaka i Sverige

Av Frida

Det är 8 mars och jag är tillbaka i Sverige. Hör Malou von Sivers säga ”Grattis alla kvinnor!” i tv:s morgonsoffeprogram. Sedan presenterar hon en dokumentärfilmare, Ewa Cederstam, som berättar om hur hon aldrig har kunnat prata om den våldtäkt hon blev utsatt för, för 25 år sedan. Nu gör hon det, genom sin film Våga Minnas som har premiär på Zita imorgon. Modigt.

Det är inte bara Malou som säger ”grattis”, även blomsteraffärer som säljer rosor och det dyker upp här och där i olika forum. Grattis till vad? Att kvinnor misshandlas, våldtas och mördas över hela världen – enbart pga sitt kön? Att kvinnor har sämre rättigheter än män (ni minns väl att kvinnan ska lyda)? Grattis till att svenska kvinnor jobbar gratis efter kl.15.51, baserat på de (ökande!) löneskillnaderna som endast beror på kön?

Idag, på internationella kvinnodagen, tänker jag på alla de flickor, systrar, mammor, fruar och kvinnor jag såg och träffade under vår resa. Jag tänker på hur jäkla mycket de jobbar, kämpar och offrar, jag tänker på deras styrka och deras stolthet. Och jag tänker på hur lite de får för slitet. Hur de drabbas så hårt av ojämställdheten, hur så många av dem dör pga bristande vård i samband med graviditet och förlossning, hur så få av dem har ett yrke och egen inkomst, eller några juridiska rättigheter i samband med skilsmässa.

Idag har jag hängt med min systerdotter, hon var bästa medicinen mot den förvirring och tomhet jag kan känna över att vara tillbaka. Jag hoppas innerligt att hon får samma lön för samma jobb, oberoende av kön, när hon ska ut i vuxenlivet. Jag hoppas att hennes generation – kvinnor och män – fortsätter kämpa för jämlikhet och jämställdhet mellan könen, över hela världen.

Nu hoppas jag att jag kan sova snart och inte har fått upp pulsen alltför mycket… Peace out!

Annonser
Publicerat i Uncategorized | Märkt , , | 1 kommentar

Kaira och Crocodile Dundee

Av Frida

Jag träffade honom vid tre tillfällen – alla gånger (oavsett tid på dygnet) var han klädd i slitna shorts, med bar brunbränd överkropp och en krokodiltand i ett lädersnöre runt halsen. I hans hem satt ett ormskinn av en gigantisk kobra uppspikad på väggen (egenfångad med bara händerna, får antas) och överallt låg knivar, fiskespön och verktyg. Han är Crocodile Dundee!

När han provkörde vår kära Kaira tog han henne ut i sanden och sladdade runt med 4WD. Med honom kommer Kaira få det roligt, tröstade jag mig med. Ja, familjen är splittrad och resan börjar onekligen närma sig sitt slut. Varken jag eller Ebrima ville riktigt lämna henne där på gårdsplanen, även om ryggsäcken var (igen) fullproppad av dalasisedlar kändes det vemodigt att säga hejdå till vår trotjänare, beskyddare och storasyster som så tryggt rullat oss genom Västafrika. Kaira be (”är du i frid?”) är en av de vanligaste hälsningsfraserna på mandinka. Och ja – kaira dorong!

Vi firade bilförsäljningen med hamburgare och fruit cocktail i Banjul.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , | Lämna en kommentar

10 saker vi stoppat i oss

Av Maria

Många frågar om maten. Här kommer en 10-lista på saker vi stoppat i oss.

1. Baguett med diverse fyllningar. Överlägset den föda vi ätit mest. Ofta till frukost. Ibland även till lunch och/eller middag. I Gambia var det ofta bönröra som stoppades i baguetten, därefter tog de oljiga omeletterna över. Banan och nötter funkade fint det med. Observera det svenska tidningspapperet som omsveper denna baguett. En av många andrahandsvaror som importerats och fått ett nytt användningsområde.

2. Ataya. Det lilla glaset med det starka och söta teet som serveras i princip hela tiden. Ska helst sörplas upp ganska snabbt, ställas tillbaka på brickan och därefter fylls glaset åter och ges till näste person.

3. Jordnötsgröt och cassava hemma hos Ebrimas föräldrar i Toniataba.

4. Efter vår 13-timmarskörning mellan Kayes och Bamako kom vi fram till La Maison des Artes Bamako. Turligt nog hade vi sagt att vi ville ha middag första kvällen. Det visade sig vara en tre-rättersmiddag innehållande en förrättssallad med bland annat avocado, en varmrätt med lamm på grillspett, matbananer och en efterrätt bestående av färsk frukt. Tutti för runt 60 kr. Korrekt.

5. Det blev en och annan hamburgare för de av oss som äter kött. I Bamako åt vi en som självaste presidenten i USA lite skeptiskt gör reklam för…

6. Efter vår lilla nyårsutflykt till Siby återvände vi till Bamako med maten vi köpt tidigare. Nyårsmiddagen bestod helt enkelt av baguett med spagetti, serverat ur svarta plastpåsar. Gott.

7. Gingembre: en stark och söt ingefärsdryck. Tillverkningsprocessen går till som såhär: Ingefära skivas och torkas i solen. Därefter mortlas den till ett pulver. Pulvret blandas med vatten och socker. Sedan silas det. Och sedan kan man njuta drycken. Vi har provat själva men hoppade över torkningsprocessen och började med färdigmortlat pulver köpt på marknaden i Sikasso.

8. På marknaden i Bamako hittade vi en Senegalesisk restaurang där allt var orange. Vi satt vid stora bord tillsammans med andra matgäster och smaskade på en tallrik fylld av ris, kål, cassava, morot, ockra, äggplanta, fisk, chili och bitter tomat. Mycket gott!

9. I Bamfora i södra Burkina Faso hittade vi ett frukostställe som serverade Yoghurt. Vilken lycka. Den var väldigt söt och vaniljig och otroligt otroligt god.

10. Vatten på plastpåse, malariapiller och djino Pomme – ständiga följeslagare

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , | 2 kommentarer

Mellanlandning

Av Frida

Ebrima åkte hem över helgen till Toniataba för att delta i en Koranic recitation (jag var inte jättepigg på att lyssna på högläsning ur Koranen under 24 timmar i sträck ur de obligatoriska jättehögtalarna, så jag stannade vid kusten). Medan Ebrima och hela familjen och alla grannarna var i moskén var det några snorungar som repade hela ena sidan på finaste Kaira, från bakdörr till framdörr… Jag blev helt rasande, ja personligt förorättad kände jag mig, när jag såg det. Under flera minuter (eller var det timmar?) kändes barnaga som ett riktigt bra koncept, förutsatt att jag visste vilka ungar det var vill säga…

Naväl. Med systrarna åter i Sverige och med mina föräldrar här på tvåveckorsvisit känns det som att jag mellanlandar. En välbehövlig transit, tror jag. En mellanlandning mellan resan och vardagen hoppas jag göra återkomsten lite smidigare. För varje dag som går sedan resan tog slut (eller usch vilka tråkiga ord, sedan systrarna åkte till Sverige kan jag sträcka mig att säga) är det som att jag mer och mer förstår vilka fantastiska veckor vi hade. Fantastiska, fantastiska! Och, på frågan om vad som var bäst med resan kan jag svara er redan nu – att det är omöjligt att svara på!

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , | 1 kommentar

Här är här där man är. Där är där man inte är. Eller?

Av Ylva

Lever kanske min sista dag i resebubblan. Imorgon ska jag till jobbet igen.

Jösses vilken omställning detta är. Det har snurrat i stort sett sen jag klev ombord på planet i Banjul. Dels är det insikten att vår fantastiska resa är över. Att nu är jag hemma i det gamla igen. Jag känner rädsla för att falla in i ekorrhjulet och tappa känslan. Att jag helt plötsligt kommer på att det gått ett par månader och att det jag kände när jag kom hem var naiva drömmar om ett förändrat liv.

Många känner att mentaliteten på många ställen i Afrika är skönare än i Sverige så jag är väl inget unikum, men jag har känt ett sant ’brrrr’ när jag klivit in i en grå tunnelbanevagn full med blint stirrande sommarlängtande människor. Jag vill inte bli avtrubbad och spendera majoriteten av min tid framför en datorskärm (jag gillar verkligen mitt jobb chefen, misstolka inte – det är mer hela systemet som känns onaturligt). Jag vill inte leva efter en fullproppad kalender och känslan att vara fast i ett system av räntor, pensionssparande, avtal och stress. Orden ‘romantiskt tonårsflum’ kanske poppar upp för ditt inre nu. Välkomna ord, känner på er ett tag.

Efter tid med familjen och efter att ha lunchat, långfikat och ätit middag med älskade vänner känns det bättre. Har börjat att lista saker att göra som får mig glad. Och en lista på saker jag kan ändra på för att spara pengar för framtida resor och projekt. Och jag har börjar fundera på sätt att faktiskt utnyttja den frihet jag trots allt har. Blir lite lugnare när jag tänker att det finns saker jag kan göra och att jag inte måste ändra allt just nu, nu, NU. Om jag fortfarande vill förändra mitt liv kan det få ta några månader eller år att faktiskt genomföra det. Ingen stress var det ju. Börja nu men med ett steg i taget. Bara jag inte tappar känslan.

Jag kan nog inte riktigt ta in vår resa. Har ju fått testa på att berätta om den nu och det är inte helt lätt. Var ska man börja? Och är det så himla intressant att höra om andras resor?

Nu känns alla möten och allt vi sett nästan overkligt. Det har i alla fall varit sån lyx att så länge få låta tankar och diskussioner oavbrutet få komma och gå. Och jag är glad att jag fått lära känna dessa kloka, roliga och fina människor – Maria, Frida och Ebrima. Och alla de andra. Jag vet att jag låter sentimental, och jag är det. Sant.

Nu ska jag börja se att min tid på jobbet kommer vara fylld av härlig bakgrundsmusik och soliga promenader på lunchen där vi håller varandra i armkrok och har snöbollskrig. Vi kommer komma på en massa kreativa och knasiga idéer, kanske leka roliga lekar, kasta bollar av ihopknycklat papper på varandra och skratta. Kollektivtrafiken kommer vara fylld av glada möten med intressanta människor. Alla kommer att hälsa på varandra och hålla upp dörren för varandra. Det kommer vara vackert väder varje dag, slasken kommer utebli och snart nästan flyger jag med lätta steg i en färgglad klänning, en liten röd väska i handen och nyfönat hår och känner mig på precis rätt plats i rätt tid. Jag kommer liksom leva i den lyckliga delen av filmen. Ja så kommer det bli.

Oh, och en passande artikel i DN Det ångrar döende allra mest

Publicerat i Uncategorized | Märkt , | 1 kommentar

”Kvinnan är skyldig mannen lydnad, mannen är skyldig kvinnan och barnen skydd”

Av Frida

Det första förslaget till ändring i familjelagen lydde: “Mannen och kvinnan är i äktenskapet likställda”. Förslaget gick ända upp till sista instans. Då utbröt stora protester och demonstrationer, ledda av landets islamistiska grupper. Efter ett och ett halvt års demonstrationer och debatter mellan de religiösa grupperna å ena sidan och kvinnorörelsen å andra sidan, blev den slutgiltiga formuleringen i familjelagen:

“Mannen har rätt att utöva makt i familjen, han är familjens överhuvud. Kvinnan är skyldig mannen lydnad, mannen är skyldig kvinnan och barnen skydd”.

Ursäkta, kvinnan ska lyda, mannen ska skydda…?! Lagändringen som alltså infördes nu 2012 går starkt emot de internationella konventioner som Mali har skrivit under.

När vi hör detta befinner vi oss i Malis huvudstad Bamako, på besök hos organisationen Wildaf– Women In Law And Development In Africa. Vi träffar Mme Bintou Samaké som under två timmar berättar så otroligt fängslande och engagerande om läget i Mali, att vi pratar om det i flera timmar – ja dagar – efteråt.

Wildaf arbetar för kvinnors rättigheter i Afrika, det är ett nätverk som finns i 43 olika länder. Visionen just här är ”ett Mali präglat av respekt för kvinnor”. De riktar sig till alla grupper i samhället; kvinnorna själva, rättsväsendet, parlamentet och de religiösa ledarna. Gentemot rättsväsendet arbetar man på olika sätt, dels genom att säkerställa att de lagar och förordningar som faktiskt finns i landet efterlevs, med lobbying i samband med nya lagförslag och dels med att fånga upp nyutexaminerade jurister och ge dem rätt “glasögon” – då kvinnors rättigheter inte finns med som en egen del på juristutbildningen.

WILDAF utbildar så kallade “parajurister”, som fungerar som lokala ombud ute i byarna. Parajuristerna är både män och kvinnor och utses av det lokala samhället – ofta av byns alcalo (bychef) eller stadens borgmästare. Det viktiga är att parajuristerna är personer som redan har ett upparbetat förtroende hos befolkningen, att det är personer som man lyssnar på och litar på. Parajuristerna utbildas av WILDAF kring kvinnors rättigheter och hjälper sedan till att se efter dessa rättigheter, t.ex. genom att utfärda vigselbevis (som kan vara viktiga för kvinnan att ha om hon riskerar att bli utkastad av mannen, vanligt i polygama äktenskap där mannen har flera fruar).

Våld mot kvinnor är ett stort problem i samhället och innefattar bl.a. könsstympning, misshandel, våldtäkter och pedofili. Mycket sker innanför hemmets väggar, utan insyn men också med en kultur att det som sker där är inget någon annan ska blanda sig i. Bintou menar att allt går tillbaka till landets familjelagar, därför var också den nyligen införda lagändringen ett sådant stort bakslag.

Om en kvinna lever i en relation där hon blir utsatt för våld och sexuellt våld, är valmöjligheterna små. Även om hon har vittnen och i en domstol kan visa att mannen har utövat våld och mannen därefter skulle bli straffad, kommer hon som följd att bli utkastad från hemmet och stå utan försörjning. Det anses skamligt och tabu för en kvinna att skilja sig, men det är alltså också ofta rent praktiskt omöjligt. Som man i ett äktenskap är det lätt att dra kvinnan inför rätta och att få skilja sig utan hennes samtycke, samt att det i princip alltid är mannen som har en inkomst och därför är oberoende.

Bintou berättar om ett exempel på juridiskt fall som organisationen försökte driva. Det var en 28-årig kvinna, i ett äktenskap där mannen tagit flera fruar, som anklagades för att inte vara omskuren – och därmed inte en “komplett kvinna” (det borde ju vara tvärtom kan man tycka?). Efter mycket hård press från de andra fruarna, mannen och andra i samhället gick kvinnan med på att låta sig omskäras – och dog i samband med ingreppet. Wildaf drog igang en juridisk process, men det tog stopp redan på bynivå då Wildaf inte ansags ha nagot med saken att göra och ”inte kan driva ett fall som är en familjs angelägenhet”. Det är bara kvinnans familj som kan initiera ett sådant ärende, menade man. Ett tydligt exempel på hur stor skuld och skam det finns kring dessa frågor och hur stark synen är på att allt ska skötas “inom familjen”.

En annan stor försämring och ett steg bakåt gäller påtvingade barnäktenskap. Tidigare stod det i lagen att kvinnan måste vara 18 år för att få gifta sig, nu har detta omformulerats till: “åldern för giftermål är 16 år för kvinnor, men med föräldrarnas samtycke kan hon vara yngre”. Om föräldrarna inte delar åsikt är det mannens röst som gäller och ofta är det kvinnorna som vill att döttrarna åtminstone ska gå klart skolan innan de gifts bort.

WILDAF finns i sex av Malis regioner, bland annat i de tre fattigaste i norr: Gao, Kidal och Timbuktu (en plats som nog blivit känd i Sverige efter kidnappningen där). Många av byarna i dessa områden bebos enbart av kvinnor – då männen är ute och söker arbete. Många av männen har t.ex. rekryterats till grannländernas militärtrupper i de senaste årens uppror och krig.

Befolkningen i de norra delarna har andra traditioner än i övriga Mali, de är starkt muslimska samhällen och befolkningen är “blanche” (vit). Konflikterna mellan de norra delarna och övriga delar i landet har varit ett problem alltsedan landets självständighet. Befolkningen i norr hade länge traditionen av slaveri och tog andra av landets folkgrupper som slavar – ett system som har levt kvar under mycket lång tid. I samband med att landet blev självständigt besattes de politiska positionerna av de som bodde i landets huvudstad Bamako. Strategin från politikerna i frågan om de norra regionerna blev mer eller mindre att “låt dem i norr vara för sig själva, de har sina traditioner och är inte som oss”. Vägarna och förbindelserna mellan norr och de centrala och södra delarna var också länge dåliga. Men i takt med att vägarna förbättrades, ökade missnöjet hos folket i norr, då inga investeringar gjordes i de delarna av landet. Många av männen försörjer sig idag på vapenförsäljning eller att sälja stulna bilar och regionen har problem med rebellgrupper – och kidnappning. Och de som blir mest lidande är – kvinnorna och barnen.

Bintou berättar om en ökning av mer fundamentalistiska tolkningar av islam på senare tid. Bakgrunden är ökad fattigdom och arbetslöshet – vid svåra situationer tenderar människan att vända sig än mer till sin religion och söka stöd. Det finns även en finansiell aspekt, då Mali – som flera andra västafrikanska länder – får starka influenser av arabvärlden som ger ekonomiska bidrag till moskéer och därmed får makt i samhället. Det finns en konflikt mellan kvinnorörelsen och de islamistiska grupperna och Bintou menar att en mycket viktig strategi i den konflikten är att lägga vikt på hur Koranen ska tolkas. Islam är inte en kvinnofientlig religion, menar hon, och säger att det är viktigt att visa de verser i Koranen som lyfter fram kvinnans rättigheter – och inte låta fundamentalister få tolkningsföreträde.

Som ett exempel på detta beskriver hon en vers som handlar om att kvinnan inte ska behöva jobba, utan att mannen ska ansvara för hennes och familjens försörjning. Jag har dock svårt att se det som ett gott exempel – är inte kvinnans brist på självständighet ett av problemen? Just det faktum att kvinnan inte jobbar är ett hinder för utveckling, att hon ofta saknar utbildning och egen försorjning gor kvinnan så ekonomiskt beroende av mannen. Ett beroende som t.ex. gör det väldigt svårt att ta initiativ till en skilsmässa och leva ett eget liv.

WILDAF jobbar nu mycket med de unga imamerna, skapar relationer och utbildar dem inom kvinnors rättigheter för att i framtiden få till en förändring kring attityder inför kvinnors rättigheter och roll i samhället.

Ja, utvecklingen måste komma från kvinnorna och de måste ha stöd från män, det är jag övertygad om. Men när vi frågar hur reaktionen hos kvinnorna själva brukar bli när Wildaf är ute säger Bintou att många kvinnor inte förstår vad som står på spel i den stora mobiliseringen av islamistgrupper. I kommunikationen utåt använder sig islamisterna av slagord som “bevara vårt samhälle” och är av självklara orsaker inte tydliga med vilka delar av traditionerna som de anser viktiga att hålla fast vid. Många kvinnor behöver drabbas själva för att ta ställning, är Bintous erfarenhet. Ett första steg måste ändå vara att kvinnorna känner till sina rättigheter för att därmed kunna hävda dem.

De allt starkare influenserna från islamistgrupper här i Västafrika är oroande och något som vi i övriga världen borde uppmärksamma mycket mer! Mer stöd till de viktiga organisationer och grupper som arbetar för kvinnors och barns rättigheter. På WILDAF Mali efterlyser de bl.a. mer kunskap inom webb och bloggar, så kan du franska och är sugen på att göra lite skillnad varsågod! Wildafs vastafrikanska sajt

Maria, Bintou, Ylva och Frida på WILDAFs kontor, Bamako.

Efter besöket blir Ida, som jobbar för Diakonia i Mali sedan några år, intervjuad av malisk radio om Wildaf och varför deras verksamhet är så viktig.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , | 2 kommentarer

Glädj dig med mig

Av Ylva

Vi har nämnt det förut på bloggen men vi tycker att det är värt att nämna igen – folk verkar ha en helt annan självkänsla här än den vi generellt sett ser i Sverige. Dels har vi jantelagstänket men vi har också diskuterat en hel del kring hur man påverkas av föräldrars och den äldre generationens uppfostran och vilka råd man får med sig i livet.

Vi kan känna oss nervösa for att träffa svärföräldrar eller prata inför folk. Här har vi inte sett någon sådan nervositet. Man ber inte om ursäkt utan man tar sin rättmätiga plats och är lugn i den man är. Kanske later vi känslan av vårt eget värde ligga for mycket i andras bedömning av oss?

Många som vi har pratat med talar om att de råd de får av de äldre handlar om andra saker än de saker man är van att höra hemma. Ebrimas far till exempel ger inte Ebrima råd av typen ”Skaffa ett välbetalt jobb” utan istället ”Stay true to yourself”.

Det känns som att den äldre generationen här litar mer på sina barns förmågor. Hemma handlar det mycket om att ta en examen, köp en bostadsrätt, gör karriär, bli något, bli någon. Jag tror att positiv uppmuntran och en tro på sina barn hjälper dem att bli sanna mot sig själva och finna sin personliga väg som – ja hör och häpna – kanske inte är den väg som föräldrarna räknat med. Och det är väl något bra? Man gör bäst och mår bäst om man blir lyft och får styrka att göra det man vill och tror på.

Var guide Mulay i Segou berättade att han brutit sin familjs tradition och nu arbetar han med att möta människor från hela världen for att visa dem (oss) sitt land och sin kultur, och trots att han bryter sin familjs hedervärda och familjebundna tradition att vara religiösa ledare bemöter hans farfar det med att säga ”att resa och möta människor är också en skola”.

Well, kanske stökiga och osammanhängande tankar idag, men jag tror hur som helst på sammanhanget pepp från föräldrar-finna lycka och styrka-självkänsla hör ihop. Och som en liten musikgodis kommer här en länk till en av favoritlåtarna på resan.

En låt till föräldrar: http://soundcloud.com/sousou-maher-cissoko/lita-p-mig

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , | 4 kommentarer

Inte bara härliga stränder

Av Frida

Tidigare i veckan kom vi tillbaka till kusten, efter sex veckors fantastiskt kuskande runt om i Gambia, Senegal, Mali och Burkina Faso. Både härligt och svårt att vara tillbaka vid havet. Härligt med varma nätter och härligt med långa lata bokläsardagar vid stranden. Svårt att komma till ett turistområde, med allt vad det innebär. Lite svårare att möta människor bakom jag-är-rik-och-du-är-fattig-muren som omärkligt byggs upp på platser där turism är en stor inkomstkälla. Lite fulare omgivningar med skrikiga plastiga restauranger där de afrikanska matalternativen är få (så himla gott är det ju ändå inte med fish n chips?!).

Men svårast av allt är sexturismen. Många är de till synes osannolika par som går hand i hand på stranden. Som ett könsomvänt Thailand (vågar jag mig på att säga utan att ha varit där). Här är det kvinnorna som har pengarna och därmed makten, det är kvinnorna som är i medelåldern och det är kvinnorna som innebär en möjlig ekonomisk försörjning och kanske till och med ett möjligt liv i Europa. Männen, de är unga – ibland mycket unga – utan arbete men med en stor familj av föräldrar, syskon och ibland egna barn att försorja. Männen är vältränade, snygga och alltid med ett leende och en komplimang nära tillhands.

Dessa kvinnor och dessa män hade aldrig blivit ett par om de kommit från samma land. Varken i Sverige eller i Västafrika finns det en kultur av att äldre kvinnor är tillsammans med så mycket yngre män.

Dessa kvinnor och dessa män hade aldrig blivit ett par om våra länder var jämlika. Om våra förutsättningar till ett liv i välfärd och med möjlighet att försörja sig själv och sina nära hade sett likadana ut. Västafrikas gränser är öppna, Sveriges gränser är stängda.

Det är ganska lätt att leva sig in i hur de unga männen tänker, trots allt. Hur de äldre kvinnorna tänker, de som reser hit och skaffar sig en semesterälskare, är desto svårare. Förkastar de ocksa den sexturism och prostitution man hör talas om i Thailand, tänker de kanske att det de själva gör är något helt annat? Kanske tänker de att deras situation är något individuellt och bortser från att se delarna av systemet? Jag skulle vilja fråga.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Våra hjältar

Av Ylva

Här kommer äntligen en lista på personer och saker som vi lyfter på hatten för (utan inbördes rangordning)

1. Lai – Ebrimas vän tillika pålitlig bilmekaniker som enträget kollade igenom den ena bilen efter den andra inför själva bilköpet.

2. Kadi – glad, rolig och cool tjej som tog emot oss med öppna armar och fick oss delaktiga i diverse sysslor i Ebrimas hemby Toniataba.

3. Ebrimas insats som trygg bilförare, och för hans stenkoll på Kaira som har gjort att vi sluppit diverse större breakdowns. Tänk så dyrt och krångligt det hade varit annars…

4. Moppekillen från 13e gatan på Manhattan som körde före oss och visade vägen genom ett kaosigt Bamako när vi anlände i mörkret intet ont anandes om denna stads geografiska omfång.

5. Kaira – finaste bilen som vi alla håller kär. Hon tar oss fram mil efter mil och varnar i god tid när något är knas. En ivrig man i Bamako ville verkligen köpa henne. Not yet. Not yet.

6. Bröderna som la en hel dag för att hjälpa oss med avgasröret och hitta en ny kylare.

7. Ida Svensson på Diakonia i Bamako som utan att träffa oss i verkliga livet engagerat sig med att sätta oss i kontakt med bra organisationer som vi fått besöka. Och för hennes tips om vad vi kan se och göra.

8. Kocken Aissatu på caféet mitt emot La Maison des Artes som trollade i köket och lagade så underbar mat så vi inte ville gå och äta någon annanstans.

9. Tillfälligheten som många gånger lett oss till bästa möjliga mål. Till exempel när vi inte hade något rum i Bobo och vi råkade köra förbi ett ställe som var fullbokat. Men voila: de hade ett stort nybyggt hus ledigt kommande nätter. För en spottstyver. (Extra lägligt att bo i fräscht hus med många rum och två badrum när man råkar bli sjuk).

10. Alla organisationer som vi besökt som arbetar för barn/flickor/kvinnor: WILDAF, SDI, Plan, Gafreh, APFG Assosiation Pour la Promotion Femenine de Gaoua

Och sist men inte minst – Alla flickor och kvinnor som har så lite av makten men gör så mycket av jobbet!

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Fågelskådning och nya vänner

Av Frida

”This trip is all about people getting closer”. Det var det sista Ebrima sa innan han somnade igår. Vi hade pratat om hur han lär känna Ylva och Maria på ett sätt han aldrig väntat sig, tack vare resan, och hur fint det var tidigare på kvällen när en av våra nyfunna brittiska vänner reste sig upp och kramade honom när hon frågade varför han var i Sverige och han sa ”I followed my heart”. Och det är ju sant att resan får folk att komma närmare, vi med varandra, vi med andra vi möter, i det stora och i det lilla.

De brittiska damerna är de andra gästerna här på ljuvligt lyxiga fågelskådarresourten, där vi bor i fullt inredda tält och pustar ut efter att ha fått två punkteringar på Kaira inom ett dygn. Beck och Fiona är ett underbart par från Brighton i 50-årsåldern, i full fågelskådarutstyrsel med kikare, schyssta sandaler och en skön humor. Vi åkte på gemensam båttur på floden igår och när vi sakta tuffade hem i månskenet satt alla tysta – allt det vackra blev så stort tror jag. Vi var barnsligt nöjda över att ha sett inte mindre än nio flodhästar, en mängd babianer och typ alla sorters fåglar från vår plats liggandes på madrasser på båttaket. Efter middagen bad vi Fiona och Beck läsa varsin novell ur vår godnattsagobok – ”West african folk tales”. Vi förstår inte alltid poängen eller sensmoralen i berättelserna men igår innehöll en av dem ett happy ending – och dem känner vi ju igen!

20120127-125025.jpg

20120127-124653.jpg

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , | 1 kommentar