Lagom mycket bubblor

Av Ylva

Varför har jag låtit det gå så länge sen sist jag var i Afrika? Afrika har ju laddat mig på ett sätt som inget annat jag varit med om. Jag längtar dit igen. Livet här hemma är bra, men jag behöver en dos Afrika nu. Som för så många andra hände det något på insidan under mina besök där. Jag har bara sett en yttepytte bråkdel av denna gigantiska kontinent. Jag vill se mer. Möta fler. Känna mer.

Jag vill göra denna resa så innerligt gärna. Och det kommer hända. Från en galen exploderande fikastund till en verklig resa. Jag tror vi kände det allihop – att idén och visionen var fantastiskt bra. Tänk att förena intresset för rättighetsfrågor med dans och våra nykläckta Afrikaögon. I början, för ett år sedan, sa vi att vi inte fick hämmas av något. Att vi skulle låta idéerna bubbla fram som om det inte fanns någon morgondag. Och det kan man lugnt påstå att de gjorde – det bubblade mötesforum, dokumentärfilmer, böcker, tidningsartiklar, hemsidor, tygväskor, pins, sponsring, insamlingar, studiebesök och en massa andra bra idéer. Men det bromsade oss till slut. Det blev för stort. Oövervinneligt.

Lugnt och fint. Det ska vara glädjefyllt. Bort med den där jobbiga presskänslan. Vi behövde en ny utgångspunkt. Ok vi gör en långresa och om vi får göra ett studiebesök på en organisation som vi är intresserade av så är det ett plus. Phew så där, ett mycket skönare utgångsläge.

Under året har vi tappat två medresenärer. Två systrar. De finns ju självklart med hela tiden ändå, men inte på just den här resan. De är välkomna tillbaka vilken dag som helst. Det vet de. Vi ser. Just nu är det vi tre och det blir bra. Grymt bra.

Ibland tar livet här hemma över totalt. Jag är ju StockholmsYlva, men jag är nog också lite en AfrikaYlva. Och jag saknar henne just nu. Hon behövs för att StockholmsYlva ska må bra.